Förtjockningsmedel finns i en mängd olika, och deras beredningsmetoder varierar beroende på typ. I allmänhet är låg-molekylära-förtjockningsmedel relativt enkla att framställa; till exempel kombineras oorganiska förtjockningsmedel med låg-molekylär-vikt med ytaktiva ämnen för förtjockning; eter/aminoxidförtjockningsmedel framställs genom oxidationsreaktioner; och esterförtjockningsmedel kan erhållas genom direkt förestring. Hög-molekylära-förtjockningsmedel upptar en större marknadsandel. Förutom oorganiska och naturliga-högmolekylära-förtjockningsmedel framställs de flesta genom emulsionspolymerisation och omvänd emulsionspolymerisation, varav några använder lösningspolymerisation, bulkpolymerisation och precipitationspolymerisation.
Lösningspolymerisation
Lösningspolymerisation avser polymerisationsprocessen av monomerer lösta i ett lösningsmedel och initiatorer, etc. Dess komponenter är typiskt polymera monomerer, olje-lösliga/vatten-lösliga initiatorer, lösningsmedel/vatten.
Forskning om lösningspolymerisation har främst fokuserat på framställning av polyakrylsyraförtjockningsmedel. Dess kännetecken är att en stor mängd lösningsmedel krävs för att lösa upp polymeren under framställningsprocessen. De flesta av dessa lösningsmedel är olösliga i vatten, och efterföljande återvinning är nödvändig. Därför är kostnaden hög, och det är också skadligt för miljöskyddet. Bulkpolymerisation
Bulkpolymerisation är processen för monomersjälv-polymerisation som initieras eller accelereras av en värmekälla (ljus, värme, strålningsenergi, etc.) med liten eller ingen initiator/katalysator. Denna metod har låga krav på monomerer, kräver inte lösningsmedelsupplösning och ger produkter med få föroreningar och hög renhet. Under de senaste åren har vissa forskare börjat använda bulkpolymerisation (en två-metod) för att framställa associativa polyuretanförtjockningsmedel, först bulkpolymerisera en polyuretanprepolymer och sedan slutligen-sluta med en lång-fettalkohol för att erhålla produkten.
Emulsionspolymerisation
Emulsionspolymerisation hänvisar till processen där monomerer dispergeras enhetligt i vatten under mekanisk omrörning med hjälp av ett emulgeringsmedel för att bilda en emulsion, och sedan tillsätts en initiator för att initiera monomerpolymerisation.
Emulsionspolymerisation kan ta emot högre reaktionshastigheter, ger polymerer med högre molekylvikter, är lätt att kontrollera i produktionen och möjliggör enkelt avlägsnande av kvarvarande monomerer. Baserat på dessa fördelar har forskning och utveckling av denna beredningsmetod gått snabbt. Akrylförtjockningsmedel har utmärkta förtjocknings- och suspenderande egenskaper och är kompatibla med nästan alla nonjoniska, anjoniska, amfotära ytaktiva ämnen och många katjoniska polymerer, vilket drar till sig forskarnas uppmärksamhet.
Omvänd emulsionspolymerisation
Omvänd emulsionspolymerisation avser polymerisation där ett vatten-olösligt organiskt lösningsmedel och en vatten-löslig monomer bildar en vatten-i-oljeemulsion i vatten under inverkan av ett emulgeringsmedel.
Denna metod är snabb, mild och ger hög molekylvikt och relativt rena produkter. Både dess förtjockningseffekt och elektrolytbeständighet är överlägsen de av emulsionspolymerisation.
De typer av förtjockningsmedel som framställs genom omvänd emulsionspolymerisation liknar de som framställs genom emulsionspolymerisation, huvudsakligen polyakrylsyraförtjockningsmedel. Jämfört med emulsionspolymerisation är omvänd emulsionspolymerisation mer lämplig för framställning av elektrolytresistenta-förtjockningsmedel. Ny teknik kan introduceras baserad på omvänd emulsionspolymerisation, såsom strålningspolymerisation för att framställa tryckförtjockningsmedel, vilket möjliggör konstgjord kontroll av polymerisationshastigheten och undviker alltför snabba reaktioner.
Utfällningspolymerisation
Forskning om framställning av förtjockningsmedel genom utfällningspolymerisation är relativt begränsad. Det involverar vanligtvis tillsats av ett fällningsmedel till en blandning av ett organiskt lösningsmedel (bensen, toluen eller alkaner, etc.) och akrylsyramonomerer för att framställa en prekursorfällning, som sedan torkas eller kalcineras.
Jämfört med omvänd emulsionspolymerisation ger utfällningspolymerisation produkter med dåliga förtjockningsegenskaper och känslighet för elektrolyter. Införande av vissa sammonomerer (såsom oktadecylmetakrylat) i polymeren kan förbättra dess elektrolytbeständighet.
